Själv och tillsammans

I bilen lyssnar jag på en talbok. Det är Torgny Lindgren som läser sin bok "Pölsan". Jag, eller rättare sagt min fru och jag, började lyssna i höstas, men så kom vi av oss. Därför började jag om igen när jag nu hade ett par längre bilresor för mig själv. Det blev en annorlunda upplevelse. Jag kände igen texten men samtidigt inte. När vi hörde den tillsammans skrattade vi åt författarens lite torra humor. Nu, när jag lyssnar själv, uppfattar jag fortfarande humorn men hör dessutom en text om skrivandet, dess vedermödor och förpliktelser. Det kanske är naturligt det där att man ser lite olika saker i en text varje gång man möter den. Men det är inte det, och inte heller boken som sådan, som får mig att fundera. Nu tänker jag snarare på skillnaden mellan att möta någonting själv och att göra det tillsammans med någon annan. Det är inte bara jag som upplever världen. Ibland är det "Vi" och då är världen lite annorlunda.

I vårt land har vi satsat på en kultur som betonar individuellt ansvarstagande, från dagis och framåt. Vi lär oss att vi är individer i "splendid isolation" med självförverkligande som uppgift. Enligt Boverket så är nästan hälften av alla hushåll i Sverige singelhushåll. Men även singlar vet att man föds, lever och dör som en del av ett "vi". Och alla som mist någon nära vet att man inte dör ensam. Döden drabbar oss, inte bara dig och mig. Dina och mina upplevelser är inte bara våra egna utan färgas av andra som är med.

Har du någon gång rest på egen hand, ensam? Visst är uppmärksamheten lite förströdd? Upplevelserna saknar något. Upptäckarglädjen är dämpad. I sådana ensamma upplevelser finns ett stråk av sorg. Sorg över att upplevelsen kanske aldrig kommer att kunna överbringas till någon annan, någon som är med och därför kan förstå det futtiga ord försöker frammana på nytt. Genom att föreställa sig någon som man en gång ska dela upplevelsen med och säga till sig själv: "Det här måste jag komma ihåg", dvs "Det här ska jag berätta för någon, någon gång", så skapas ett sorts "vi" som kan göra upplevelsen värd att ta till sig, trots allt.

Till och med Bibelns Gud, i sin obegripliga ensamhet, vid skapelsen, tycks ha haft behov av medbetraktare. Han - eller kanske "Hon"? - förundras över sin skapelse och besvärjer sin ensamhet genom att tala om sig själv som "oss": "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss" står det. Ja, jag känner till pluralis majestaticus, att språkvetarna påstår att pluralformen markerar allsmäktighet. Jag föredrar bilden av en ensam, kringströvande Skapare, isolerad av sin allmakt, en smula övergiven. På den sjätte dagens morgon är skapelsen visserligen redan storslagen och god, men den skulle kunna bli ännu bättre, om det bara fanns någon att dela den med. Och snart fanns "Vi" där. Det är ju ett svindlande perspektiv. Är vi en del av Guds ögon?