|
Jordbävning i Indonesien. 200.000 hemlösa. 20.000 skadade. 5.000 döda. Så totalt meningslöst! Kan man förstå sådant? Förödelse utanför människans kontroll kallas på svenska för en naturkatastrof. Så typiskt svenskt att göra "Naturen" till en aktör. Franskan använder istället det mer abstrakta men storstilade Force Majeur. Där härjar anonyma överväldigande krafter. Engelskans Act of God offentliggör kärnfullt den huvudmistänktes namn - Gud. "Var var Gud under dessa dagar? Varför var han tyst? Hur kunde han tillåta denna ändlösa slakt, denna ondskans triumf?" Orden fälldes av påven vid hans besök i Auschwitz i söndags. För människan är Guds plan obegriplig, ofattbar, sa han. Men han bad ändå. Finns det en plan!? Är massdöd medlet för att uppnå ett ännu okänt mål? Eller har offren kanske förtjänat sitt öde? Skulle det vara möjligt att förstå, eller till och med acceptera alla dessa hundratusentals offer om vi fick insyn i den bakomliggande planen? Är viljan att förstå redan nu otillständig? Författaren Elie Wiesel har beskrivit hur han i Auschwitz var med om när tre fängslade rabbiner ställde Gud inför rätta, anklagad för brott mot skapelsen och mot mänskligheten. Vittnen framträdde. Bevis lades fram och Gud befanns vara skyldig. Frågan var nu hur man skulle gå vidare efter den fällande domen. Efter en lång eftertänksam tystnad bad man ändå aftonbönen. Det föll sig så att bara någon dag före jordbävningen så hamnade jag i ett middagssamtal med en kvinna som hävdade att hon var ateist. På min lite påträngande fråga vilken gud det var som hon inte trodde på, förklarade hon att världen var så full av lidande och död, att hon föredrog att leva med Slumpen som yttersta förklaring. "Jag hoppas verkligen att det inte finns någon gud", sa hon, för om det finns en medveten tanke bakom naturens äta eller ätas, då måste Gud vara en ond gud. Och hon trodde hellre på Slumpen än på en ond gud. Men som biolog ägnade hon ändå sitt liv åt att hitta meningsfulla mönster i denna slump. "Fråga inte efter var Gud var i Auschwitz", skriver Wiesel. "Fråga istället efter var människan var i Auschwitz." När Gud fastnat i obesvarbara frågor måste människan mobiliseras, den människa som envist söker, kräver, till och med hävdar en känsla av mening när ondskan tycks triumfera, när Naturen attackerar, när en Force Majeur tvingat ner oss på knä, eller när den meningslösa Slumpen härjar. Kanske ändå att rabbinernas och påvens trotsiga och provokativa böner till en obegriplig och skyldig Gud är ett sätt, inte bara att visa vördnad för Gud, utan ett sätt att hävda vår egenart, att insistera på en mening? Den moderna människan kallas ju faktiskt för Homo sapiens sapiens, det vill säga Människan som inte bara vet, utan som också vet att hon vet.
|
|
|
|
