Kreditvärdighet

Jag minns fortfarande min första lön. Jag hade fått ett sommarjobb på en arkeologisk utgrävning utanför Stockholm. Redan när jag sökte hade man varnat mig, lönen var symbolisk. Men jag var intresserad av arkeologi och ville dryga ut fickpengarna. När sedan utbetalningskortet damp ner i brevlådan jag gick stolt till Posten och satte in pengarna på min Postsparbanksbok. Jag sparade ihop till en kamera. Visst, jag hade sprungit med blommor tidigare och fått några kronor här och där, men det här var ju nästan ett riktigt jobb! Jag hade slitit hårt i solen och dammet, varit tvungen att gå upp tidigt varje sommarlovsmorgon. Här kom belöningen. Jag kände mig nöjd, stolt som sagt - och lite vuxen. Jag hade börjat ana innebörden i uttrycket: att förtjäna sitt uppehälle.

Jag påmindes om den här känslan när nyheten kom att Muhammad Yunus och Grameen Bank skulle få Nobels Fredspris i år, banken som skräddarsytt finansiella tjänster, bland annat så kallade "mikrokrediter" åt fattiga kvinnor i Bangladesh. Jag är nämligen engagerad i en organisation som finansierar sådana mikrokrediter genom upplåning i Sverige. Grameen Bank har varit en viktig föregångare och inspiratör i det arbetet.

En av mina drivkrafter är just erfarenheten av den glädje och stolthet som det innebär att kunna försörja sig själv. Jag har också vid ett par tillfällen i livet snuddat vid känslan av att inte kunna försörja mig själv. Jag minns då inte främst oron, utan den helt irrationella skammen över att inte leva upp till mina förväntningar på mig själv. Skammen att behöva be om hjälp.

Mikrokrediter handlar inte om gåvor utan om just krediter, lån till behövande i den fattiga delen av världen. Det har visat sig vara ett framgångsrikt sätt att hjälpa. Men intressant nog så är det många som hellre vill skänka bort sina pengar än låna ut dom. Det är komplicerad psykologi. Där finns, högst naturligt, en vilja att verkligen hjälpa och en gåva representerar ju, för givaren åtminstone, ett större ekonomiskt värde än ett lån mot ränta. Men i något mörkt skrymsle gömmer sig också den angenäma känslan av att ha det så bra att man faktiskt kan skänka bort något av sitt överflöd utan den minsta risk att gåvan kommer att återgälldas. Jag säger "risk" för alla vet att "den som tar emot gåvor säljer sin frihet". Gåvan befäster en ojämlik relation. Den binder mottagaren.

Dom vi talar om som "de fattiga" är i själva verket rikt utrustade människor med stora resurser: kreativitet, intelligens, energi, kunskap, nätverk, ansvarskänsla - och affärsideer. Ofta är det bara ett lån som saknas. Ett lån som ställer krav. Ett lån som kräver en förmåga att också spara. Ett lån som ska betalas tillbaka, med ränta. Men ett lån som just därför sätter igång en välståndskapande spiral. Ett lån som respekterar låntagarens förmåga att planera och att sörja för sina egna och familjens behov. Ett lån som återupprättar den behövande människans värdighet. Så tätt sammanflätade är etik och ekonomi att räntenivån på ett lån faktiskt kan ha en existentiell betydelse. Även en fattig människa är kredit-värdig.